August Strindberg

August Strindberg och Bonniers Förlag hade ett problemfyllt förhållande till varandra. Författaren lämnade förlaget flera gånger, men återkom ständigt. Efter hans död gav Albert Bonniers Förlag under många år ut hans samlade skrifter.

Relationen mellan Strindberg och släkten Bonnier inleddes redan under den blivande författarens gymnasietid. Han var under många år klasskamrat med Isidor Bonnier, Adolf Bonniers son.

Under studietiden i Uppsala skrev Strindberg sitt första skådespel, Hermione. För att ge ut det vände han sig till Isidor som nu drev förlaget som hans far grundat. Även Albert fick upp ögonen för den lovande författaren, som bland annat fick översättningsuppdrag och uppdrag för kalendern Svea.

Flera år senare, i oktober 1877, presenterade Strindberg ett originalmanus för Albert: Från Fjerdingen och Svartbäcken. Albert skrev till sonen Karl Otto, som då befann sig utomlands, att det inte var några fulländade mästerstycken, men att ”Flickorna tycka de äro rätt roliga”.

För sin nästa roman, Röda rummet, vände sig dock Strindberg till en annan förläggare, vilket gjorde Karl Otto besviken. Albert uppmanade Karl Otto att läsa avsnittet ”Hos förläggaren” i boken. Där fanns förklaringen – en nidbild med klart antisemitiska drag av en förläggare som hade många likheter med Albert.

Trots detta ville Karl Otto gärna ge ut Strindbergs böcker. På våren 1883 återupptogs samarbetet, och i november utkom Dikter på vers och prosa på Albert Bonniers Förlag.

Strindberg började nu skriva på en serie noveller om äktenskapet, som till en början hade arbetsnamnet Man och hustru eller Gift folk. Novellsamlingen gavs ut i oktober 1884 under titeln Giftas och ställde till med skandal. Förläggaren och författaren åtalades och boken togs i beslag. Det blev dock en friande dom, och författaren hyllades av sina anhängare. För Bonniers blev det dock bittrare. De angreps från olika håll – även från författare på det egna förlaget.

Nästa manus som Strindberg erbjöd Bonniers var Kvarstadsresan, kryddat med personangrepp. Det värsta ströks och 1885 utkom novellerna under titeln Utopier i verkligheten. Men relationen mellan författare och förläggare var allt annat än bra. Strindberg rasade emellanåt offentligt mot sin förläggare, och Bonniers funderade på att upphäva kontraktet dem emellan.

I april 1886 fick Bonniers ett nytt manus från Strindberg – de första delarna av det självbiografiska verket Tjänstekvinnans son. Albert gav ut de tre första delarna från maj 1886 till februari 1887. Recensionerna var övervägande kritiska.

Ständiga konflikter

Trots att Albert Bonnier började tröttna på Strindberg, återkom han med nya förslag. Under hösten 1887 blev Strindberg klar med manuset till en ny bok, Hemsöborna. Efter en del strykningar gavs den ut på Albert Bonniers Förlag.

Relationerna blev bättre mellan förlag och författare, då Strindberg inte längre erbjöd manus till Bonniers som kunde vara kontroversiella. I slutet av 1880-talet refuserade Bonniers också Fröken Julie, som de misstänkte kunde väcka anstöt. Refuseringen var något som Karl Otto senare kom att ångra bittert och kallade för sitt ”största förläggaremisstag”.

Det sista stora verket av Strindberg som Bonniers gav ut under 1800-talet var I havsbandet som utkom 1890. Under resten av 1890-talet var kontakterna dem emellan sporadiska. Strindberg hade också hittat en annan förläggare – Gernandts förlag. På detta förlag gav Strindberg ut klassiker som Inferno, Till Damaskus och Dödsdansen.

Gernandts förlag växte för mycket och för fort, fick ekonomiska problem och tvingades 1903 i konkurs. Många av förlagets författare började i stället nu ge ut sina verk hos Bonniers, bland dem Strindberg.

Under sina sista levnadsår var Strindberg sjuk. Karl Otto erbjöd nu Strindberg att köpa rätten till hans verk för all framtid. Något som skulle ge Strindbergs barn en trygghet.

I maj 1912 dog Strindberg. Han var då en av Sveriges mest folkkära författare och följdes till sista vilan av tusentals människor. Bonniers började omedelbart ge ut Strindbergs samlade skrifter. Det blev sammanlagt 55 volymer som gavs ut fram till 1920.

Läs mer om Strindberg i: