Bildtidningen Se
NÀr tidningen Se startades 1938 var hela idén att den skulle bygga pÄ bilder, nÄgot som dÄ var nyskapande. PÄ den tiden var det ordet och inte bilden som stod i fokus.

Orsaken till det var tvÄ. Den ena var att hela bildhanteringen fortfarande var mycket komplicerad. Fotografer med otympliga kameror skulle fÄnga ögonblicket pÄ film, denna skulle sedan framkallas och kopieras. Papperskopiorna skulle bli till klichéer i metall, som sÄ smÄningom kunde tryckas. Den andra orsaken var att texten generellt fortfarande upplevdes som viktigare Àn bilden.
Trots detta hade en ny tid börjat i USA. Bildtidningarna Look och Life hade kommit ut och blivit stora succéer. à hlén & à kerlunds vd à ke Bonnier uppmÀrksammade fenomenet och förlagsledningen bestÀmde sig för att göra ett försök med en svensk motsvarighet.
Carl-Adam Nycop rekryterades som chefredaktör. Som sportjournalist hade han den dÄ ovanliga talangen att ha kÀnsla för bild.
Namnet Se Àr en översÀttning av den amerikanska tidningstiteln Look och redan vid premiÀren 1938 fick tidningen ett entusiastiskt mottagande. NÀr andra vÀrldskriget kom in i allt mer dramatiska faser kom Se ut tvÄ gÄnger i veckan.
Se skildrade alla stora nyhetshÀndelser i bild, med givna höjdpunkter i exempelvis Ingemar Johanssons VM-matcher. Tidningen fostrade ett gÀng fantastiska fotografer med Lennart Nilsson i spetsen, vars reportage sÄ smÄningom kom att publiceras ocksÄ i Life.
MÄnga av redaktörerna och fotograferna frÄn Se rekryterades sÄ smÄningom till dagspressen. Inte minst till den 1944 nystartade Expressen, som ocksÄ satsade pÄ bilder med Carl-Adam Nycop som redaktionellt ansvarig.
NÀr tv fick sitt genombrott innebar det att Se fick hÄrd konkurrens. Vackra flickor hade alltid varit ett inslag i tidningen, men pÄ 1970-talet började bilderna pÄ dem att trÀnga ut reportagematerialet. Det blev inte sÄ lyckat och Se lades ned 1981, efter omfattande rÀddningsaktioner.