Eyvind Johnsson
Eyvind Johnsons första verk refuserades av Karl Otto Bonnier. Men hans nÀsta manus antogs och 1926 utkom hans första bok pÄ Albert Bonniers Förlag: Stad i mörker. Det skulle dock dröja ytterligare fyra Är innan han fick sitt stora genombrott.
Eyvind Johnson var en av flera samtidiga sÄ kallade proletÀrförfattare, varav Harry Martinsson var en annan. Eyvind Johnson, som ursprungligen hette Olof Edvin Verner Jonsson, började som 14-Äring arbeta som bland annat timmerflottare och sÄgverksarbetare. Han blev sÄ smÄningom aktiv i den syndikalistiska rörelsen och skrev för tidningar som Brand, Syndikalisten och Arbetaren.
à r 1924, dÄ han var 24 Är gammal, sÀnde Johnson in tre noveller till Tor Bonnier, men fick svar frÄn seniorchefen Karl Otto Bonnier som refuserade honom. Johnson vÀnde sig dÄ till socialistiska Tidens förlag som gav ut novellsamlingen De fyra frÀmlingarna 1924.
Tre Är senare gjorde Eyvind Johnson ett nytt försök hos Bonniers med ett romanmanuskript, och samma Är gavs Stad i mörker ut. Men Karl Otto fortsatte att ha synpunkter pÄ Johnsons verk. Trots detta ville Bonniers inte slÀppa taget om honom.
Eyvind Johnson fick sitt stora genombrott 1934 med sviten Romanen om Olof. DÄ hade Kaj tagit över som förlÀggare av den sÄ kallade trettiotalsgenerationen.
Ă r 1957 invaldes Eyvind Johnson i Svenska Akademien, och ingick i akademiens NobelkommittĂ© mellan 1959 och 1972. TvĂ„ Ă„r senare tilldelades han, tillsammans med akademikollegan Harry Martinsson, Nobelpriset i litteratur. Motiveringen löd: âför en i lĂ€nder och tider vittskĂ„dande berĂ€ttarkonst i frihetens tjĂ€nstâ.
UtnÀmningen blev mycket omdiskuterad dÄ akademien tilldelat priset till tvÄ av sina egna ledamöter.
LĂ€s mer om Eyvind Johnsson i: