Harry Martinson
Karl Otto Bonnier fattade genast tycke för den unga proletĂ€rförfattaren Harry Martinsson. Han debuterade pĂ„ förlaget 1929 med diktsamlingen Spökskepp. TvĂ„ Ă„r senare fick han sitt genombrott med en annan diktsamling â Nomad.
Harry Martinsson tillhörde den nya trettiotalsgenerationen, tillsammans med bland andra Eyvind Johnson. Liksom Johnson var han en âproletĂ€rförfattareâ. Han hade vid 17 Ă„rs Ă„lder gĂ„tt till sjöss och seglat jorden runt, men drabbats av en lungsjukdom och mönstrade av för gott 1927. Samma Ă„r fick han dikten Sanningssökaren publicerad i tidningen Arbetaren.
TvĂ„ Ă„r senare fick Harry Martinsson sin första bok utgiven pĂ„ Albert Bonniers Förlag â diktsamlingen Spökskepp. Karl Otto var mycket förtjust i författaren, som 1931 fick ta emot 1 500 kronor ur Albert Bonniers stipendiefond. Enligt Karl Otto var Martinsson âutan jĂ€mförelse den mest begĂ„vade av hela det yngre slĂ€ktet, ett verkligt geni, visserligen en mycket suddig och omogen tĂ€nkare, men en poet av guds nĂ„de, som skriver ett sprĂ„k vars like i originalitet vi icke haft sedan Strindbergs och Frödings dagar”.
Harry Martinssons nĂ€sta bok Resor utan mĂ„l som gavs ut 1932 blev en omedelbar framgĂ„ng. Kritikerna kallade honom för den mest begĂ„vade av de unga författarna. Ăven lĂ€sarna Ă€lskade honom. Boken gavs ut i sex upplagor pĂ„ tvĂ„ Ă„r. Han började nu Ă€ven bli kĂ€nd utanför Sveriges grĂ€nser.
Ă r 1949, 20 Ă„r efter debuten, valdes Harry Martinsson in i Svenska Akademien. Ă r 1974 tilldelades han Nobelpriset i litteratur tillsammans Eyvind Johnson. Motiveringen löd âför ett författarskap som fĂ„ngar daggdroppen och speglar kosmosâ.
Harry Martinsson var mellan 1929 och 1941 gift med författarkollegan Moa Martinsson, som ocksÄ gav ut sina böcker pÄ Albert Bonniers Förlag. Hon bröt emellertid med Bonniers 1936.
LĂ€s mer om Harry Martinson i: